I det här inlägget vill jag gå närmare in på det viktigaste raskännetecknet hos engelsk vädur, öronen, och hur de utvecklas över tid. Bli inte förvånad om jag här och där gör några små utvikningar från huvudämnet, till exempel om klovård eller strö. Det är helt enkelt viktiga delar som hör till en sund utveckling av öronen.
Under de första levnadsveckorna växer öronen hos engelsk vädur enormt. Man skulle nästan kunna säga att man kan se de små öronen växa dag för dag, eftersom den fulla öronlängden på eftersträvade 60 cm oftast är uppnådd vid den femte eller sjätte levnadsmånaden. Därefter förändras öronlängden bara minimalt, beroende på huvudets senare utveckling (pannbredden i vuxen ålder).
Ett bra tips eller riktvärde för att försäkra sig om att öronen en dag når fullt mått är att kontrollera om örontopparna räcker ned till kaninens knän. Går topparna längre än så: mycket god tillväxt. Räcker de inte ned till knäna: svag öronlängd.
Men låt oss börja från början:
Engelsk vädur är den enda vädurras där öronen ”faller” redan från födseln. Det betyder att öronen hänger nedåt från första dagen och inte heller bärs upprätt senare, när ungarna lämnar boet. Det finns förstås undantag, till exempel om det finns anatomiska brister.
Hos andra vädurkaniner har ungarna till en början upprättstående öron och låter dem sedan (beroende på ras) ”falla” efter några veckor. Ungarna sänker då öronen allt mer, bär dem tidvis vågrätt (”små flygplan”), tills de till slut hänger rakt ned.
Under de första levnadsdagarna är öronen hos en ung engelsk vädur tjocka och köttiga. Ju mer pälsen växer och ungen ökar i vikt, desto längre blir också öronen. Vid ungefär 4–5 veckor är öronen mycket tunna och känsliga. Från och med nu måste man också börja kontrollera ungarnas öron och aktivt sköta dem.
Från vecka 5–6, när ungarna redan deltar aktivt i livet i buren, ser man förändringarna i öronen allt tydligare. Under de följande veckorna blir öronen längre än resten av kaninens kropp, och ungarna börjar nu också själva sköta sina öron intensivt.
Ämnet ”Klovård hos ungarna” nämns här bara en gång till för fullständighetens skull. Buren bör vara tjockt strödd med halm, och under halmen rekommenderas ett lager mjukt, absorberande kutterspån. Det tjocka strölagret är viktigt för att ungarna som skuttar omkring inte ska halka på ett slätt underlag (som i en bur med gödselbricka) och skada öronen. Dessutom ger ett tjockt strölager tillräckligt med värme, vilket behövs för en bättre öronväxt (ämnet ”Varför värme är bra för en bättre öronväxt”).
Nu är det också dags att låta tatuera den unga kaninen (vid föreningsuppfödning). I öronen har nu redan ett stort nätverk av blodkärl bildats, som löper genom hela örat och syns tydligt när man håller örat mot ljuset.
Ju större och mer utpräglat detta nätverk av blodkärl är, desto bättre blodförsörjt är örat (varmt), och desto mjukare känns öronhuden. Dåligt blodförsörjda öron med ett svagare kärlnät känns stelare och styvare och hänger inte heller fint och slappt nedåt.
Vid den sjätte levnadsmånaden är öronens tillväxt avslutad. Har kaninen då inte i närheten nått måttet (< 57 cm), kommer den inte heller senare att nå 59 till 60 cm. Ett visst utrymme finns fortfarande i fasen då huvudet blir mer markant, särskilt hos hanar. Jag vill inte säga att djur med < 57 cm genast måste gallras bort. Det är bara min erfarenhet att öronen från den här åldern inte gör något stort språng i längd. Man kan absolut också ställa ut djur med en öronlängd kring 58 cm, men då får man räkna med avdrag (se inlägget ”Mäta öronen korrekt”).
I aveln bör man däremot använda grunddjur med fullt mått, eftersom det trots allt handlar om raskännetecken nummer ett hos engelsk vädur.
