Öronvård? Låter konstigt …
Hos engelsk vädur är skötseln av ungarnas öron ändå en allvarlig och viktig sak. När öronen under de första levnadsveckorna är tunna som papper och den lilla svettas (öronen är kaninens luftkonditionering), blir öronens insidor fuktiga och kan bilda ett sekret. Sekretet syns som en vitgul beläggning som kan få öronen att klibba ihop. Om man inte märker processen i tid blir örat inflammerat och det uppstår öppna sår. Djuren slutar då äta och sitter apatiska i buren. Man skulle i första hand gissa på ett matsmältningsproblem – men hos engelsk vädur kan även hopklibbade öron leda till det tillståndet.
Klibbandet kan också uppträda på bara ena sidan, därför bör man alltid kontrollera båda sidorna när man går igenom öronen.
Beroende på kullens storlek tar jag antingen ut varje unge en kort stund, en och en, eller så utfodrar jag ungarna och kontrollerar dem sedan i tur och ordning vid skålen. Jag tar varje öra i handen för sig och stryker med tummen inne i örat från öronroten nedifrån och upp till spetsen. Det går mycket snabbt och stör inte heller djuren. Bäst fungerar det verkligen när ungarna håller på att äta och är upptagna.
Om en unge då visar den mjölkiga, klibbiga beläggningen inne i örat tar man ut den ur buren för vidare behandling. Jag tar då en torr, mjuk duk och torkar ur beläggningen ur örat. Därefter rengör jag örat med lite varmt vatten för att få bort alla rester. Till sist torkas örat med en mjuk trasa eller handduk och – om det redan skulle vara lätt rodnat – pudras det med lite babypuder eller sårpuder. Det bör räcka till att börja med, men man bör kontrollera det här djuret lite noggrannare under de följande dagarna.
Om kaninerna har benägenhet för fuktiga öron varierar ibland från kull till kull. Ibland förekommer det inte en enda gång i hela kullen – och ibland har flera det samtidigt. Därför är det desto viktigare att alltid kontrollera hela kullen och känna igenom båda öronen.